Jag heter Monica Svartberg och bor i Eskilstuna. Redan 1985    köpte jag min första skogkatt och stamnamnet registrerades  1986, men saker och ting kom emellan och själva uppfödningen fick vila länge, länge. Förälskelsen i katter, och då speciellt i den norska skogkatten, har emellertid förblivit lika stark.

Så....2004 ramlade jag in på Silvernalle´s hemsida och föll pladask för deras Thranduil. En mer vit än svart kille som visade sig vara lika vacker i verkligheten som på fotot och dessutom genomgo. Jag skriver ”vara” eftersom Lill-Totte inte längre finns hos oss. Då jag vid denna tidpunkt bodde på landet och även hade huskatter som själva fick bestämma om de ville vara ute eller inne, veknade jag och började släppa ut även den nya familjemedlemmen. Men i motsats till de andra katterna, drog sig Lill-Totte upp mot vägen. Och där fick historien om honom ett abrupt slut.Det kändes fruktansvärt. Saknar dig än, vackra Lill-Totte...

 

Mitt i sorgen ringde Katarina (Silvernalle´s) Berggren och frågade om jag kunde tänka mig att bli fodervärd åt en då nyfödd kattkille i Norge. Naturligtvis blev svaret; ja!, och väntan och sedan hämtningen av Drengen, lindrade.

Men...varken han eller hans fästmö Busan får gå fritt ute. Så länge jag bodde kvar  utanför stan, fick de komma ut i en inhägnad jag byggt. Nu, när jag flyttat in till Eskilstuna, ska de så småningom få lufta sig på den snart nätade balkongen. Både Drengen och Busan får på sommaren följa med ut i båten och sedan härja fritt på någon liten holme i Hjälmaren! Det uppskattas kan jag försäkra.

 

När jag nu återkom till raskatter och utställning, kändes en hel del bekant, men mycket har också förändrats. Rasen norsk skogkatt har exteriört blivit mer typad, men framförallt möttes jag av en lugnare och änmer stabil katt. Det måste ha arbetats både hårt och målmedvetet med temperamentet de här 15 senaste åren. En stor eloge till alla som bidragit och på detta sätt gjort den norska skogkatten så enormt populär.

 

Även utställningsformerna har förändrats radikalt. 2-certifikatshelg existerade inte ”då”. Däremot var man tvungen att komma även dag två, om så ens katt hade blivit färdigbedömd före lunch på lördagen! Visst, det fanns gott om tid att umgås och prata katt, men söndagen kändes ändå ofta mycket lång. Att bära fram katten själv, var också någonting nytt . Lite ”läskigt” första gångerna, men jättekul.

En sak som däremot fick mig att svaja betänkligt var att man nu ska schamponera katten noga inför utställning. Detta om något hade varit en ”dödssynd” för tjugo år sedan. Katten skulle ju för allt i världen ha en så fet överpäls, att vatten bara rann av.  Så naturligt som möjligt! Vad jag kände till, använde man sig inte heller av ”frisering” av triangeln eller för att framhäva öronbasen ”då”, medan det inte verkar helt ovanligt idag.

Min Busan (Igraine), bara ett par dagar innan hon fick sin första kull!

 

Så, även om en del förändrats, finns de viktigaste ingredienserna dock kvar; de vackra katterna, spänningen och alla dessa trevliga människor!!! Tack och lov att jag åter har skogisar i familjen.

 

Vad jag gärna vill arbeta för, när det gäller den norska skogkatten, är bl.a ett gott temperament, stabila, muskulösa katter med mycket och ”rätt” päls, och ett mer vilt än tamt utséende.

 

Om mig...